Varför blir jag stressad av årets sista dag?

Trots vetskap om att "årets sista dag" bara är ett kulturellt konstruerat påhitt, som gäller enbart i vissa delar av världen, kan jag inte låta bli att känna en viss oro innan årets "sista dag" tar slut. Undrar om även kineser, perser och andra folk som börjar "år" vid andra tider än "vår" år får samma känslor sista dagen innan ett nytt år börjar.

Det konstiga med detta är att jag annars brukar jag se tiden mer som en slags uppåtväxande spiral av cykler, där dessa liknar varandra men för oss ändå till en annan punkt. Den västerländska tidsuppfattningen däremot brukar avbildas och upplevas mer som en linjär pil där början av det "Nya" året utgör ett slags märke i pilen. Men trots att jag medvetet inte vill se tiden på det sättet kommer jag inte undan med en stress känsla över att olika påbörjade projekt måste avslutas innan det "Nya" årsräkningen börjar.

Hur mycket jag än försöker slå ifrån mig denna känslan, kommer jag inte undan just den 31 december varje år, något som jag inte upplever alls under det "andinska Nyåret". Även då inleder man en ny etapp i naturens och livets cykeln och även denna infaller vid midvinter, dvs. midvinter i södra halvklotet (21-24 juni). Även där brukar den etapp som avslutas och den som påbörjas innebära lite extra mycket att göra i samband med midvinterfirandet för ursprungsfolk men det handlar mer om praktiska förberedelser inför själva festen och ceremonierna och trots en del avstämnings inslag av det levda och uppnådda under året som gått känns det inte som att avslutningen är så definitiv så att man stressas av det troligtvis beroende på den mera cykliska tänkandet.

Min upplevelse av det västerländska nyåret för däremot med sig förutom existensiella inslag, översiktliga revyer över det gjorda och det ogjorda, tillståndet i världen och hur man kan bidra till att förbättra den under det kommande året. Men det som upplevs som obehagligast är min stress över att det "Nya Året" kommer (bokstavligtv talat) för att granska min närmaste miljö innan den ger mig sitt godkännande.

Tyvärr måste jag erkänna att År 2007 kommer att ta mig verkligen på bar gärning. Jag har inte hunnit städa, inte tömt tvättkorgen och definitivt inte tagit itu med mitt skrivbord. Detta liknar nämnligen Prometeus(han som straffades av gudarna med att bli uppäten av gamar i evighet eftersom han varje dag fick nya inälvor att ätas upp!) eftersom hur mycket jag än anstränger mig med att plocka bort och sortera papper blir den återigen full med papper dagen efter.

Men min kamp under 2006 års "sista dag" var förgäves jag klarade inte att ha den klar inför det "Nya årets" besök! Så när klockan var arton gav jag upp och beslöt att ägna mig åt att vänta det "Nya Året" någorlunda glad och avslappnad med mina nära och kära och fundera på väsentligare saker än en ostädat skrivbord, det får jag ta itu med nästa år...

Att mötas/krocka i en blogg

Blogg???
För ett år sedan visste jag inte vad en blogg var. För att börja med tänkte jag att det handlade om ytterligare ett uttryck för det individcentrerade samhället som vi lever i. Men jag började då och då att kika i bekantas bloggar, vilket fick mig att tänka om en beträffande bloggar. Visst kan bloggar bli personcentrerade utvikningar, men om man tänker riskerar även tidningskronikör, romaner, filmer, etc. också bli uttryck för enstaka individers perspektiv och egocentrerade åsikter. Skillnaden är att dessa media är oftast bara forum för de som har ekonomisk eller socialkapital nog för att ha godkänts som "tyckare"medan bloggar tycks vara relativt åtkomliga även för vanligt folk.
Demokratiskt virtuellt åsiktstorg
På så sätt blev jag tilltalad av bloggandet som en relativt demokratiskt utrycksmedel (demokratiskt i betydelsen öppen för alla) . Detta i jämförelse med tidningar, förlag, etc. som endast är öppna för ett fåtal godkända åsiktsyttrare. Att jag betonar ordet relativt har att göra med att även bloggandet är endast tillgängligt för den lilla minoritet av världens befolkning som har tillgång till datorer inom den lite större minoritet som kan läsa och skriva. Trots detta lär bloggandet och vanligt e-post vara en av de mest revolutionära genombrott för åsiktsfriheten sedan skriftkonsten uppfanns!

Att dela med sig av känslor, idéer, åsikter, bilder...
Därför var det svårt att motstå frestelsen att vara med i denna gigantiska virtuella öppna forum och dela med mig av mina känslor, åsikter, erfarenheter, bilder, etc. Vid skrivandets stund vet jag inte om någon kommer att vara intresserad av att läsa min blogg, men om inte annat kan den hjälpa mig att själv utvärdera och sammanfatta mina egna tankeprocesser och erfarenheter och dra lärdom av de. Den lär även hjälpa mig att minnas de människor och händelser som bidrar till min utveckling under det kommande året. Jag tror inte jag kommer att skriva särskilt ofta, jag vill inte skriva av tvång, men minst en gång i veckan borde jag väl klara av...
Gränsen mellan det personliga och det offentliga Jag skriver inte denna blogg som oficiell representant för någon organisation eller rörelse. Men eftersom under hela mitt liv har mitt privataliv varit sammanflätad med sociala/kollektiva/offentliga händelser och processer, kommer nog bloggen även om den är uttryck för mina privata åsikter troligtvis även beröra kollektiva/sociala/organisatoriska sammanhang och därmed förhoppningsvis intressera andra än bara mina allra närmaste.
På vilket språk? Jag har alltid betraktat mig som formats av mötet mellan olika kulturarv. De minst tre kulturer som jag tydligt kan spåra (det indianska, det latinamerikanska och det svenska) har var sitt sätt att uttrycka känslor och tankar och därmed låter olika sidor av mig blomma. Därför var det svårt att bestämma vilket språk jag skulle skriva i. Språken som tilltalar mitt hjärta på ett mer direkt sätt är både quechua (även om jag inte kan tala det förstår jag det måttligt) och spanskan. Men eftersom stor del av mitt liv utspelar sig just nu på svenska, valde jag den för att blogga. Svenskan uttrycker för övrigt även den vissa av mina sidor på ett bättre sätt än någon av de två andra, men jag skulle tro att både spanska och quechuan kommer att göra sig påminda då och då.

Välkommen till denna TINKU = mötes/krockplats för idéer!